Dagen efter terrordådet I Stockholm twittrar en Ida Ölmedal om att hon känner tacksamhet och respekt för Jonas Gardell för att han har skrivit en krönika mitt i allt kaos. Hon känner sig tröstad.

Varför? Jonas Gardell lever på att skriva. Säkert känner han också bestörtning och chock över själva dådet men i övrigt behöver han inte göra någonting annat än det han brukar göra. Skriva.

Han och andra kändisar i Sverige utgör numera den nya religionen. I detta sekulariserade samhälle, som inte längre anser sig behöva en gud har kändisarna klivit fram som substitut och för nu fram de nya budorden.

Vad Ida inte förstår är att hon, som så många andra, behöver, någon att vända sig till när världen blir obegriplig. Problemet är bara att dem som hon och hennes likar vänder sina blickar och sin uppmärksamhet mot inte har den minsta förmåga att rätta till det som är fel.

”Vi kommer inte låta dem ta vårt Stockholm ifrån oss” skriver Gardell och alla blir lugna. Så bra! Gardell säger att Stockholm fortfarande är vårt! Schyffert säger att han funderade på att ställa in sin show! Så bra, Schyffert reagerar, Allt är lugnt! Sen vänder de huvudena mot Fridolin som säger ”Älska främlingar än mer!” JA!, skriker massorna! Vi vänder andra kinden till och älskar mer, öppnar fler gränser, böjer rygg för hatet och låter oss trampas på för så är av våra kändisprofeter påbjudet!

Men vad gjorde Gardell för att förhindra detta dåd? Var fanns Betner när något borde sagt till den turistande kvinnan att hon kanske inte borde komma till Sverige för hatet är på väg hit? Var fanns Reinfeldt, Sjöstedt, Ernman eller Schyman och Kawesa? Har deras floskler och självgoda uppmaningar gjort det här landet säkrare och tryggare för någon? Nej! Det är istället de som öppnat dörrarna och rullat ut mattan för terrorn, för de har sövt er med sitt upphöjda lugn, och bländat er med sin stjärnglans så illa att ni inte längre vet vad som är rätt och fel.

De som varnar för faran kastar ni epitet och glåpord efter men de som bjuder in terrorn till våra gator hyllar ni som gudar. Om ni inte vaknar nu finns det inte längre något hopp kvar. Då lämnar vi walk over och detta landet är inte längre vårt! Så…

Sverige, du en gång så stolta och trygga land, jag sörjer dig.